Så var man det enda barnet i huset. Känner att suget efter att få flytta hemifrån finns i mig också (det har funnits ett bra tag, iofs), men jag har ju inte riktigt ekonomin för det just nu. Tror dock brorsans lägga kommer bli riktigt sjysst. Nytapetserat i sovrummet, ommålat i hallen och rätt fräscha möbler fick det att se rätt bra ut. Tror det kommer bli ännu bättre när hans bar blir klar också. :> Han lär ju ha många fester där i sommar.
Vad sjutton har hänt med mina sidvisningar, förresten? från runt 27-30 stycken per dag till 10-11? Har jag skrivit om något som fått någon att hata mig utan att jag vet om det? Hmmm… Det tål att tänkas på.
Nu MÅSTE jag dock verkligen sova. Jag måste få tillbaka min dygnsrytm till en någorlunda vanlig sådan. Att vara vaken till fem och sova till tolv-ett är inte okej.
/E
Vilka skulle komma om vi anordnade en välgörenhetsgala i badhusparken? ;>
/E
Är det seriöst INGEN som vill följa på Cleo nästa vecka? Maskinen spelar, och jag vill verkligen gå, men hur kul är det om man går helt ensam? Jag känner inte ens nån som bor i Luleå heller.
I alla fall.
Bara för att det är söndag så ska jag bjuda på en bild som visar hur fucked up mitt hår är.
Ser ni sidbenan? När jag gick och la mig igår kväll var den ungefär två centimeter närmre min näsa, om ni förstår hur jag menar. Det enda jag gjorde med håret innan jag tog den här bilden var att borsta ut det värsta rufset, och jag har inte flyttat benan en millimeter.
Varför kan inte min bena bli så när jag VILL ha den så? Det fungerar ju aldrig i vanliga fall, men när jag sovit, ja då blir den så. Puckohår.
Jag måste klippa mig. Mitt hår är så långt att det blir tovigt. Det händer i stort sett ALDRIG när jag har min normala hårlängd. Jag tror inte jag haft såhär långt hår på i alla fall tre år.
/E
Det gick rätt okej på jobbet igår. Hade två jäkligt härliga moments, dock.
Det var flera snubbar vid bordet som snackade om att dom skulle ”spränga banken”, och att dom nog skulle visa mig hur man spelade Black Jack. Alla rutor på bordet var upptagna, och de spelades 60 kronor på de flesta rutorna. Shit, tänkte jag. Efter första given så hade jag en sexa på hand, och ute var mest bara 18, 19 och 20.
”Fuckfuckfuckfuckfuck” är ungefär vad som går genom ens huvud i det läget. Sex är det sämsta kortet jag kan ha, eftersom det är så förbenat lätt att dra sig tjock på.
När alla hade tagit kort tills de var nöjda, med en hel del splittning och dubbling, var det dags för mig att dra.
Jag drar en tia. 16.
”Jävlar, nu är jag körd” var min enda tanke.
Jag måste dra ett till kort.
Vad tror ni jag får?
EN FEMMA!
21!
Det är sådana tillfällen som gör jobbet värt det. Den där enorma rushen av lycka. Helt fucking wonderful.
Kvällen slutade på plus, i alla fall, med 47%. Nu har jag äntligen jobbat in mina minus sedan i onsdags, men jag känner fortfarande att det finns en stor chans att jag är månadens jumbo igen.
Så länge jag inte blir av med jobbet så. :P
/E
Vad är det egentligen med bloggare som startar ”blogg-krig”?
Det hade varit en sak om de faktiskt hade något vettigt att säga, om de bråkade om något vettigt (relativt sett). Men självklart går ju inte det.
Istället hoppar de på varandra, och varandras bloggar. Kallar den andra bloggarens layout ful, förolämpar bloggaren själv osv, osv. INGET som egentligen bevisar något om någon slags intelligenskvot.
När jag läser dessa inlägg blir jag ömsom arg och ömsom full av skratt. Vem orkar hålla på med det egentligen? Man ser bara hur otroligt dumma båda parter ser ut när de efter två inlägg (om ens det) fått slut på argument om varför de är så mycket bättre än den andra.
Sedan blir man ledsen eftersom man bara vill ha tillbaka den gamla bloggen som existerade innan bloggkriget började. Läsarna blir less på att läsa alla gnabbiga och hatfulla inlägg om en person som egentligen inte alls spelar roll.
Det som i början var i alla fall lite underhållande blir efter en vecka otroligt tråkigt.
Min fråga är bara, varför inser inte bloggarna själva det?
”Fighting with someone on the internet is like competing in the special olympics. It doesn’t matter if you win, ’cause in the end you’re still retarded.”
/E
Kenza fick en kort pratstund med killarna på röda mattan på EMAs, och hade en fråga att ställa. ”Varför ställde ni in konserterna i Sverige?”
Om man kollar killarnas ansiktsuttryck så verkar det som om de aldrig ens vetat om att de haft spelningar i Sverige som annonserats till fansen. Joe försöker rädda ansiktet genom att säga att det körde ihop sig med planeringen och att de förhoppningsvis ska komma till Sverige ”real soon”.
Ja, vi får väl hoppas. Jag vet dock ärligt inte om jag orkar gå och hoppas på något förrän jag har en biljett i handen. Inte igen.
/E
Jag har skapat en sida enkomt för inläggen jag gör om serien! Ni hittar den under headern, längst till höger.
Veckans avsnitt heter 162 Candles, och det är Stefans födelsedag!
*Spoilers ahead!*
Avsnittet börjar med att Stefan får besök från en gammal vän, sådär 350 år gammal.
Hon heter Lexi, och säger sig känna Stefan sedan ungefär 100 år tillbaka (man får inte vet helt exakt, men hon säger till Elena att ”…what happens when you’ve known someone for a hundred years”).
Damon har ökat trycket på Caroline, för att få tillbaka kristallen som hon gav till Bonnie i förra avsnittet. Bonnie vägrar dock ge tillbaka den, då hon fått strikta instruktioner från sin mormor att alltid ha den på sig, eftersom en häxas medaljong är ett kraftfullt föremål.
En annan sak som Damon har i görningen är att försöka få polisen (sheriffen spelas faktiskt av hon som spelar mamman i Kyle XY) att sluta leta efter vampyren som de tror kommit till stan. När då Lexi kommer till stan hittar Damon sitt perfekta offer för sin plan.
Elena har det jobbigt. Bonnie har kommit till henne och berättat om att hon är en häxa, och när Elena frågar varför hon berättade det säger Bonnie helt enkelt att Elena är hennes bästa vän, och att hon aldrig skulle kunna ha några hemligheter från henne. Självklart ger detta Elena massiva skuldkänslor, eftersom hon håller Stefans gigantiska hemlighet från Bonnie.
För att få prata åker hon därför till Salvatore-huset, och träffar där Lexi för första gången, och Lexi är endast iklädd en handduk. Att Elena blir lite chockad är väl inte så konstigt.
Trots att Stefan pratat mycket om Elena, så har han inte nämnt ett ord om att hon är som Katherines spegelbild, och det chockar Lexi. Så mycket, till och med, att hon konfronterar Stefan rätt kraftigt om det. Efter att hon blivit försäkrad om att Elena förhoppningsvis inte kommer såra Stefan på samma sätt som Katherine gjorde släpper hon det.
Efter att än en gång ha fallit under Damons övertalningskrafter (det som de kallar enthrallment) ordnar Caroline ett party på Mystic Grill samma kväll som Stefans födelsedag. Eftersom Lexi vill att Stefan ska gå ut och roa sig så drar hon hit honom. ”Ingen behöver ju veta att det är din födelsedag” som hon säger.
Väl på festen är det mycket som händer på samma gång. Matt och Stefan pratar ut om Vicky, Lexi försöker få Stefan att dansa och Damon sätter sina planer i rörelse. När Elena dyker upp kommer även Lexi fram till henne och ger henne ett litet pepptalk. Hon berättar att hennes livs stora kärlek också var mänsklig, och att kärleken faktiskt segrade till slut.
I ”the grand finale” hittar Damon ett par som gått ut i gränden bakom grillen, dödar killen, och övertygar sedan tjejen om att det var Lexi som gjorde det. Självklart kommer polisen dit, och tjejen pekar ut Lexi. Polisen kommer fram till Lexi och ger henne en spruta med örten vervaine, som försvagar alla vampyrer, och för ut henne ur lokalen. I självförsvar visar Lexi sitt sanna jag ute på parkeringen, och lyckas göra sig fri från poliserna som håller i henne. När sheriffen försöker skjuta henne (utan effekt) kommer Damon från ingenstans och kör en påle genom hennes hjärta, och tar på så sätt Lexis liv.
Stefan och Elena ser allt som händer, och Stefan blir förkrossad över att se sin bästa vän bli dödad. Stefan börjar sedan leta efter Damon med ond bråd död i tankarna, och konfronterar honom hemma i Salvatore-huset. Slagsmålet slutar med att Stefan kör en påle i Damons mage med orden ”jag låter dig leva”.
Avsnittet slutar med att Bonnie har en dröm om att hon springer genom skogen, och ser sin mormors mormors mormor (eller vad det nu var). Hon säger ”it’s coming”, och sedan vaknar Bonnie ute på kyrkogården där Stefan blev skjuten med en träkula i ”The Lost Girls”.
*Slut på spoilers*
Det var riktigt kul att se Stefan verka mänsklig i veckans avsnitt. I vanliga fall är han ju mest som Angel i Buffy, sitter mest bara och tänker på vad han har gjort, och försöker stoppa sig själv från att göra någon illa även om det är för deras eget bästa. Att se honom leva upp och faktiskt ha kul tror jag gjorde att Elena också ser honom som mer mänsklig.
Jag hoppas verkligen att Elena tar mod till sig och fortsätter vara med Stefan. Hon närmar sig honom lite mer för varje avsnitt sedan hon fick veta, och jag hoppas att det fortsätter så också.
/E
”Fighting with someone on the internet is like competing in the special olympics. It doesn’t matter if you win, ’cause you’ll still be retarded.”
/E
JB vann inte Best Group. Det gör mig ledsen. Ogillart totalt.
Jag observerar att Bill knappt pratar bättre engelska nu än han gjorde när de precis blev kända, även om han faktiskt gör sig förstådd på ett mycket smidigare sätt nu.
Vi har i alla fall fått lite saker gjorda med föreningen idag, och det känns jäääääääävligt skönt, måste jag säga. Nu är det gjort, och det känns som om de det gäller bara får ta det som det är, och så får det vara bra med det.
Nu ska jag försöka mig på att göra lite läxor, och sen är det sängen som gäller.
/E
Det här känns verkligen som ett partnerstunt som visar på vad man faktiskt kan göra trots att man bara är två människor. Sate vad bra dom är!
/E
