Kanske dags att skriva om Asylum 7 då?

Torsdag:

Uppstigning och avfärd. Resan gick helt okej, även om Köpenhamns flygplats är ganska förvirrande (mellanlandade där). När jag kom fram till Birmingham så trodde jag det skulle vara sjukt svårt att hitta till hotellet, men till min glädje så låg det verkligen precis bredvid flygplatsen, så jag hittade dit väldigt lätt.

Väl där mötte jag upp med Emma, Sofia och Emmas kompis Rosie (sjukt trevlig britt). Efter att ha suttit och snackat på hotellrummet (som var mycket mindre än vi trodde det skulle vara) bestämde vi oss för att ta oss in till Birmingham för att hitta något att äta. Sagt och gjort, så tog vi vår första tripp med Air-Railen, vars theme-song skulle bli temat för hela helgen, kändes det som. Jag insåg ännu en gång att min kamera endast är kapabel till att ta dåliga kort med konstigt fokus på vägen.

Emma och Rosie i Air-Railen (ja, det här är det bästa min kamera förmår)

Väl framme i Birmingham (vi fick lov att åka tåg från tågstationen till Birmingham New Street) kollade i runt ett tag, och gjorde lite sight-seeing-in-the-dark. Till slut hittade vi ett kinaställe att äta på, trots att det vi egentligen letat efter var “en riktig indier”. Oh well.

Maten på kinastället. Ja, jag var tråkig och tog friterad kyckling i sötsur sås.

Efter vi hade ätit lyckades jag övertala de andra att vi skulle gå till Kasinot som jag sett på vägen till stället vi åt på. Sagt och gjort, vi gick in dit, och efter många om och men från personalen som satt i dörren fick vi komma in (av någon anledning tjorvade de väldigt mycket, trots att vi alla var minst 21 och hade våra leg/pass med oss).

Vilken. Besvikelse.

Sunkigt, få spelbord, nedrökt lokal, personalen såg ut som något hämtat från sjuttiotalet och bara blegh. Verkligen inte vad jag förväntade mig. Vi gick igen efter ungefär fem minuter, och när så var jag ju självklart tvungen att förklara för personalen vid dörren att vi bara ville se oss omkring eftersom att jag jobbar på ett kasino hemma. Då blev vi fast där ett tag till eftersom de gärna ville veta vad jag tyckte om deras kasino osv. Hur säger man artigt att “ni har ett skitkasino”?

Självklart sa jag ju inte det, jag sa bara att det kasinot jag jobbar på är rätt mycket större, och så var det lite annat småprat om vart vi kom ifrån och så.

Rosie kallar det för ett “wet-noodle-moment”, en sak som man aldrig ska nämna igen. Jag tycker att det är ganska roligt, för nu är ju standarden för casino-besök utomlands satt. Birminghams Circus Casino satte ribban rätt lågt kan man ju säga.

Vi fortsatte i alla fall till en liten pub som stort kallade sig “The Theatre Pub”, och jag, Sofia och Emma pep lite över hur billig alkoholen var och att bartendern sa “luv”. Jepp, det krävs inte mycket för att vi ska bli glada. Eftersom jag kom på att vi kanske skulle kolla när det gick ett tåg tillbaka fem minuter innan sagda sista tåg gick, så fick det helt enkelt bli taxi hem. Sen var den natten klar.

Fredag:

Vi gjorde oss inte någon större hast med att vakna, eftersom vi inte skulle vara på registreringen förrän klockan tre, och det enda vi hade att göra innan det var att åka in till köpcentret “Bullring” för att hitta en slips till min fredags-utstyrsel och kika i lite andra affärer.

Sagt och gjort, vi åkte in till Birmingham New Street igen. Vi irrade runt där ett tag, gick på Footlocker och Poundland (där Emma och Sofia köpte Nutella, röda cowboyhattar inhandlades och Rosie köpte renhorn för att vara Sam. Oroa er inte om ni inte fattar, det är ett stort inside-joke i SPN-världen) och hittade efter några om och men en passande slips på, ironiskt nog, HM. Efter det var det ganska tight med tid, så vi åkte tillbaka till hotellet, lämnade av våra diverse inköp på rummet, och begav oss sedan för att hitta till The Hilton.

Det var verkligen lättare sagt än gjort.

Först gick vi åt fel håll, och fick gå tillbaka. Sedan hittade vi vägen som vi skulle gå, men var ändå sjukt tveksamma på om vi verkligen var rätt. Turligt nog kom det en tjej gåendes samtidigt som oss, som varit på flera Asylums tidigare, som helt sonika sa “häng på mig, så visar jag hur man ska gå”. Phew.

När vi väl kom fram till hotellet dock…

Vilken kö!

Det visade sig att trots att klockan var en bit efter tre, närmre halv fyra, så var det fortfarande bara upp till grupp D som skulle registrera sig. Det fanns grupper upp till O, om jag inte kommer ihåg helt fel.

Och så fortsatte det ett bra tag. D, D, D, D, D.

Jag tror klockan var närmre halv fem innan de ropade upp grupp F, som jag tillhörde. När jag väl kom in till registreringsrummet väntade där ännu en kö. När jag blivit registrerad blev jag sedan hänvisad till en annan kö för att få mina photo-ops. Döm sedan min förvåning, när jag kommer fram till slutet på den kö, och får veta att jag inte alls kan få mina photo-ops där, utan att jag måste vänta tills Wayne kommer. För att inte låta köandet ha varit för ingenting så köpte jag en biljett till lördagens meet & greet (vilket jag skulle gjort oavsett, men det kändes på något sätt viktigare när det visade sig att man inte kunde få sina photo-ops där).

När vi väl köat i vad som kändes som ett år var vi klara, och gick tillbaka till hotellet för att byta om för “discot” som var på kvällen. Jag gick som femme!FBI!Dean, Emma som femme!Balthazar, Sofia som Sam, och Rosie som moose!Sam. Sen var det dags att gå tillbaka till The Hilton för att festa lite, och när vi kommer fram, vad ser vi då? Jo, ännu fler människor som bara väntar på att få komma in. Discot skulle börja 20.00 om jag inte helt missminner mig. När fick vi komma in? Ca. 22.00.

Rouge Events i ett nötskal.

Det är faktiskt rätt tragiskt när en event-firma ska behöva skämta om hur de alltid är sena. Det är inte okej.

Vi tog i alla fall några drinkar för mycket och hade det helt okej.

När klockan var halv två tog vi gratisbussen som The Hilton hade tillbaka till hotellet, och jag tycker ärligen rätt synd om chauffören. Vi babblade på om hur han borde resa till Sverige och en hel massa andra saker. Däremot var han snäll nog att skjutsa oss direkt till vårt hotell, eftersom vi var de enda som åkte den turen.

Klockan fem i två var vi nere i lobbyn på hotellet, denna gången utan Rosie, för att titta på kvällens avsnitt av Supernatural, tillsammans med en massa andra människor från the interwebz. Nattreceptionisten var sjukt otrevlig mot oss, och hotade med att kasta ut oss om vi inte var tysta som möss, och detta utan att vi ens varit högljudda. How rude.

Efter avsnittet var det lite mer prat, och sedan dags för sängen.

Lördag:

Tre timmars sömn senare var det dags att he sig upp igen (och om jag var ärlig var jag nog kanske fortfarande lite full då), för att duscha och göra sig iordning för dagens aktiviteter.

Det började löjligt tidigt med att vi var tvungna att ta oss till The Hilton för att hämta ut våra photo-ops och Rosies registreringsbricka (eftersom de hade fått slut sådana dagen innan. Hur de här människorna planerar event har jag ingen aning om) och sedan, 09:30 Misha Collins första panel.

God, I love that man.

Han var lika bakis som vi var, så det kändes liksom inte lika jobbigt längre. Om jag ska vara helt ärlig kommer jag inte ihåg allt han pratade om under denna panel, men jag kommer ihåg att jag inte kunde sluta le efter att den var slut. Det var en hel del om Mishas barndom (om han talade sanning så ammade han tydligen tills han var 6) eftersom en av hans bästa vänner var där, Darius. Misha visade även smakprov på hur det går till när de gör Castiels försvinnanden och uppdykanden på showen. I stort sett, “göm dig bakom en pelare, Misha.”

Efter den panelen var det dags att bege sig till den första photo-open för dagen. Rob Benedict, a.k.a Chuck/Gud.

Ursäkta kvaliteten, men jag har ingen scanner.

Jag kan säga det nu, oavsett vart man gick på Asylum 7, så var det alltid någon stackare, någonstans som köade för någonting. Photo-ops, stolar i stora salen, autografer, merch i merch-rummet, coffee-lounges, you name it, så fanns det köer för det. Gillar du inte att köa? Gå inte på ett konvent.

Vi har en teori om att författarna på showen fick idén om Crowleys effektiva helvete från att ha sett köerna på konvent.

Anyway, eftersom att nästan alla gick iväg för att göra diverse saker efter att Mishas lördags-panel var klar lyckades vi få rätt bra platser till Robs panel. Precis innan hans panel skulle börja drog de dock igång Mishas photo-ops, så jag och Emma bestämde oss för att få det gjort direkt, så vi slapp stå i en skitlång kö senare.

Sagt och gjort, Mishas photo-op.

När det var klart sprang jag och Emma tillbaka till Robs panel, och satte oss ner för att lyssna till vad han hade att säga. Rätt mycket prat om musik (me gusta) eftersom han har ett band vid namn Louden Swain. Trevligt vare.

Efter Robs panel så var det bara för mig att bege mig bort till fotostudion igen, denna gång för min photo-op med Julian Richings, a.k.a. Death. Jupp.

Märker ni att jag har ett tema på mina bilder eller?

Sedan kom Julians panel, och jag tror nog att alla var lite nervösa över hur den skulle vara, med tanke på vilken karaktär han spelar i serien.

Trot’ eller ej, men Julian är sprallig, glad och väldigt,väldigt trevlig när han inte är Death himself. På hans panel pratades det mycket om vart han kommer ifrån, sport, hans olika roller i olika serier och mat.

På “lunchen” gjorde vi inget speciellt, och sedan var det dags för Mitch Pileggis panel. Mest känd är han väl som Skinner i Arkiv X, men i Supernatural spelar han Sam och Deans morfar, Samuel Campbell, or as we like to call him, Granpa Soup (ni vet, som Campbell-soppan? Inside-joke igen).

Vi brydde oss dock inte särskilt mycket om det, utan sa hejdå till Rosie som for tillbaka till hotellet för att sova eftersom hon inte var särskilt intresserad av det som hände på eftermiddagen, och satte oss sedan ganska långt bak i salen för att chilla, äta lite och vänta på att klockan blev tre så att vi kunde gå och ställa oss i kön för att få autografer från Rob, Julian och Misha.

Sagt och gjort, när klockan blev tre gick vi och ställde oss i kön. Som vi sedan rätt snart fick lämna eftersom de bara lät upp till grupp D komma in för tillfället.

Så vi gick en snabbis i merch-rummet (igen), där Emma köpte en Meet & Greet-biljett har jag det för, men gick rätt snart tillbaka till autograf-rummet. Eftersom de fortfarande körde “Access, diamond and A-D” satte vi oss på stengolvet längs väggen (eftersom vi inte fick sitta på den mjuka mattan då korridoren var tvungen att vara fri) och väntade. Och väntade. Och väntade lite mer. Kön blev mindre och mindre, men det var fortfarande “Acess, Diamond and A-D” som gällde.

Efter ett tag gick plötsligt Misha förbi oss, bort från autograf-rummet. Han tittade på oss och nickade mot oss.

Jag: Hi Misha!

Misha: Hi! *vinkar*

Jag: Will you be at the meet and greet later? (Eftersom jag hörde honom säga att han kanske inte skulle kunna komma till två andra fans tidigare den dagen.)

Misha: Meet and greet? *sturgeon-face och axelryckning*

Sedan försvann han runt hörnet. Fem minuter senare kom han tillbaka runt hörnet, och nickade mot oss.

Toilet-run.

Vi satt där ännu ett tag. Till slut var det inte ens någon kö utanför rummet, och det var bara jag, Emma, Sofia, en tjej från NZ vid namn Mars, och två tjejer som jag pratat lite med på Tumblr där ute. Då kom det ut en kvinna från Rouge Events ut ur rummet, och gick fram till oss.

Hon: “How long’ve you’ve been waiting here?”

Vi: “Bit more than an hour, probably.” Snarare typ en och en halv timme, men vem räknar?

Hon: *tittar sig omkring med en slug blick i ögonen och vinkar sedan oss mot autograf-rummet* “Well, come on then!”

Snällaste RE-personen ever.

Äntligen fick vi komma in i rummet.

Där det var ännu mer köer.

Fast det gjorde inte oss så mycket, för vi var ju faktiskt inne.

Robs och Julians autografer tog inte särskilt lång tid att köa till, men Mishas kö var lite längre. Men så när vi kom fram till honom hände detta:

Misha: “Hi! How long did you wait out there?”

Vi: “Oh, a bit more than an hour.”

Misha: *Väldigt sarkastiskt* “Well, it’s nice that they made it so comfortable out there for you then.”

Misha kom ihåg att det var vi som satt där ute. Bara det att han ens brydde sig om att kommentera det, på sitt Misha-sätt, gör mig så himla glad. *fangirling*

Eftersom klockan var runt fem när vi väl kom ut ur rummet, och vi då fick veta att bilderna som tagits på dagens photo-ops snart skulle finnas för upphämtning, bestämde vi oss för att helt enkelt vänta på The Hilton tills jag och Emma hade våra bilder och det var dags för Meet and Greetet. Under tiden som vi var där bestämde även jag och Sofia oss för att det var lika bra att köpa biljetter till Louden Swain och Jason Manns-konserten som var typ precis efter M&G-et, så där åkte £20 iväg på det.

Meet&Greet:

Det första som händer är att jag och Emma går och sätter oss utanför autograf-rummet, som Meet&Greetet skulle vara i. Denna gång på de mjuka mattan, eftersom det inte fanns någon RE-personal i närheten för att stoppa oss. *Rebeller* Rätt snart kommer en av RE-personalen ut ur rummet och säger till oss att det inte är någon idé att vänta än, eftersom de kommer vara i alla fall 30 minuter försenade.

Happ, tänkte vi, och satt envist kvar där vi var.

Tidigare än den nya tiden de satt, men senare än den tid som de egentligen skulle börjat öppnade de dörrarna för oss och lät oss komma in och välja bordet som vi ville sitta vid. Sedan var det bara att vänta på att gästerna skulle komma.

Först kom Misha, och han fick en applåd.

Sedan kom Julian, och resten var precis bakom honom.

Innan gästerna faktiskt satte sig vid sina första bord så hade Julian oss till att sjunga “My Bonnie Is Over The Ocean”, med instruktionerna att man skulle resa sig upp/sätta sig ner så fort man sjöng ett ord på B. Hilariousness ensued. Det var awesome.

Alla gäster var sjukt trevliga. Amy Gumenick, som spelar Unga Mary Winchester, Katie Walder, som spelar Fate (som var med i typ fem minuter i ett avsnitt), och Lindsey McKeon, som spelar Reapern Tessa, var sjukt bubbliga och såg verkligen ut som man förväntar sig att filmstjärnor ser ut, trots att de alla hävdade att de var jet-laggade och hade sovit typ tre timmar m.m. Mitch Pileggi pratade mycket om Kim Manners, en väldigt viktig person i Supernatural-världen, som avled i cancer för några år sedan, och Julian pratade om hur det var att äta pickle-chips och en del andra grejer. När Rob kom till bordet frågade jag hur man egentligen uttalade Louden Swain, eftersom alla säger olika, och så fick en en förklaring till vart namnet kommer ifrån (en karaktär i en film som alla i bandet verkligen gillar), och Emma frågade om inte hon kunde få vara med i bandet, och fick sedan sjunga en snutt för Rob. Hon överträffade definitivt hans förväntningar kan man ju säga, det syntes tydligt på hans minspel.

Sen när Misha kom hände det verkligen grejer. Först frågade en tjej hur det var med West, hans son, och han sken upp som en sol. Han berättade att West mådde bra, att han var 1 år nu, och sedan frågade han om vi ville se en bild.

Uh, duh.

Så han drog upp telefonen ur innerfickan, och tog fram en bild till oss. Först höll han i telefonen själv, men när han insåg att hans armar var liiiite för korta för att faktiskt kunna visa oss alla skickade han runt den istället, med orden “this is a totally save environment to do this, right?”, samtidigt som han höll ögonen hårt klistrade vid telefonen.

Som är en vit iPhone 4, btw.

Sedan började the epic candywar of Asylum 7. Misha träffade Rob i bakhuvudet, Amy på axeln och lite random folk på vägen. Amy gjorde igen genom att pricka Mishas öra,och sedan spela så oskyldig att Misha trodde Rob gjorde det, eftersom Rob hade problem att sitta kvar på sin stol då han skrattade så mycket.

Till slut kom en av RE-personalen fram, hon som vi under helgen kallade “the angry scottish woman”, och tog godisskålen från Misha och skällde på honom. Medan hon fortfarande stod bredvid honom vände han sig mot oss och utbrast “Did you see that? She’s really mad at me!” och började garva. Han spenderade verkligen hela helgen med att bara försöka göra livet surt för RE, bara för att de inte lät honom göra något roligt emellanåt.

När Meet and Greetet var över gick Misha ut ur rummet, men kom lika snabbt tillbaka och satte sig vid bordet bredvid vårt, där några av tjejerna dukat upp tequila och shot-glas. Misha ville också vara med. Sorgligt nog kom tjejen som vi kallade “Mishas Minder” och tog tag i hans axel och sa “Mr. Collins, you need to leave right now.” Misha var inte nöjd, kan man ju säga.

Sedan var det dags för Louden Swain och Jason Manns. Under Jason Manns del av konserten satt alla ner och det var världens mysigaste stämning där. Sedan gick Louden Swain på, och då hoppade alla upp och rockade loss.

Nästan.

Fem personer som stod längst fram, i mitten, stod blickstilla under hela konserten typ. Hur roligt är det på en skala? Sedan att de var längre än nästan alla andra gjorde ju inte saken bättre heller.

Så mitt under en låt hoppar Misha upp på scenen, tillsammans med Julian, och börjar köra några sweet moves. Eller ja… Misha dansade disco-balett och Julian bara rockade loss.

Julian spenderade sedan mesta delen av resten av konserten på första rad, rockandes precis lika mycket som vi andra.

Yep, jag gillar Julian. Han äger @life.

När konserten var över bestämde vi oss för att inte stanna kvar särskilt länge till, med tanke på den ytterst bristfälliga sömnen som vi fått natten innan. Tillbaka till vårt hotell begav vi oss, och fick oss ett äventyr på kuppen, eftersom den vanliga vägen som vi gick mellan hotellen var stängd (den biten som man gick inomhus), så vi fick göra som i Tigerjakt, vi fick gå både runt, under och igenom vår vanliga rutt. Till slut kom vi dock hem i ett stycke.

Söndag:

Dagen började nästan lika tidigt idag, men med Mitch som första panel, vilket gjorde att vi inte precis var särskilt stressade. Hans panel var dock mycket bättre den här gången än dagen före, så vi blev glatt överraskade. Mitch överraskade sig själv med att faktiskt stoppa sig själv från att säga “You bet” som svar när folk tackade för att få ställa sin fråga.

Sedan var det dags för Mishas andra (och sista) panel.

Tidigare i år, veckan som säsongsfinalen av Supernatural gick, köpte jag en fickplunta med en mustasch på (eftersom det är en av logotyperna för välgörenhetsorganisationen han har, Random Acts), för att ge till Misha. Några minuter innan Misha gick upp på scen ställde jag mig i kön som redan börjat att bildas framför mikrofonen, med fickpluntan i hand.

Panelen började med att Misha bannade alla slags hypotetiska frågor, och hävdade att de var tråkiga, och att om man ville ställa en sån fråga så fick man tänka om. Jag såg direkt en del personer i köerna (en på vardera sida av scenen) börja vrida på sig. I alla fall, dagens panel blev ganska privat, eftersom han först pratade om att West mest troligt skulle vara en zombie på Halloween, eftersom han precis börjat gå, och sedan, när en tjej frågade vad han som snickare (ja, Misha är en snickare också, han har byggt de flesta möblerna som han och hans fru Vicky har i deras hem) är mest stolt över att han byggt, så berättade han om hur det gick till när han byggde en säng till Vicky, som när de bar in den i deras första gemensamma lägenhet krossade Vickys promise-ring, ironiskt nog. Sedan gick han ännu mer privat, och berättade om hur det gick till när han friade till henne. Han blev till och med tårögd och var tvungen att vända ryggen till publiken två gånger för att inte börja gråta. “I don’t know why I’m reacting like this, I’ve had ten years to process it all.” Man kunde nästan höra alla tjejer i lokalen sucka drömmande och önska sig en kille som är lika fantastisk som Misha.

Till slut var det i alla fall min tur att ställa min fråga, och ge honom fickpluntan. Emma har en video (som egentligen är mest ljud) på det, men jag har inte fått den än. Den kommer dock komma upp här så snart jag har den. Han såg dock ärligt glad ut över den, så jag hoppas att han gillar den och inte bara låtsades gilla den för att inte såra mina känslor. Frågan jag ställde var om han någonsin gjort sig illa när han spelat in saker på Supernatural, eftersom det är en rätt fysisk show, med mycket stunt osv. Det hade han. Antingen göra han sig själv illa, eller så her han sönder något.

Jag hade sådan tur att jag fick ställa den sista frågan på hans panel. Puh!

Efter han var det dags för Rob igen.

I pauserna mellan paneler och andra saker så visade de bloopers och avsnitt av Supernatural, och när de visade avsnittet “The Real Ghostbusters”, som handlar om en Supernatural-convention, så insåg vi allihop hur otroligt lika Rob och hans karaktär Chuck är när de står på scenen på en konvention. Ganska roligt faktiskt.

Efter Rob, och lunch-paus var det dags för Amys panel. Den missade vi dock större delen av, eftersom vi gick iväg till Subway för att äta rätt sent. Medan vi lyssnade till den panelen, satt vi och spelade Uno. Det spelet höll oss sysselsatta hela dagen. Så fort det var paus: Uno. Rätt okej sätt att fördriva tiden.

På Julian/Katie/Lindsey-panelen frågade jag Julian vilket hans favorit-ishockey-lag var, eftersom han innan sagt att hans kärlek till fotboll hade gått över till ishockey när han flyttade till Kanada. Svaret? Toronto Maple Leafs.

Dagen innan hade jag även köpt en extra Misha-autograf, så att han kunde signera min photo-op. Kön till autograf-rummet var galnare nu än den var på lördagen, eftersom alla som inte fått sina autografer hade fått en liten släng panik och verkligen ville få sina signaturer. Jag var dock lite lömsk, som vanligt, och ställde mig i kön till Mitch och Robs autografer, eftersom de hade kommit upp till grupp G där, men bara till D (alltid, alltid, D) på Mishas. Efter ungefär en kvarts köande där (och typ 20 minuter i den andra, svinlånga kön) kom jag in i autograf-rummet. Efter att jag fått Mitchs autograf gick jag helt sonika och ställde mig i kön till Mishas. Det var ju ingen alls som kollade om man tillhörde rätt grupp där inne, så det var ju bara att ställa sig. När jag kom fram till Misha försäkrade han mig om att fickpluntan jag gett honom “var den finast fickpluntan han hade”. Med Misha kan man dock aldrig vara säker, så jag hoppas han inte var ironisk. Jag fick dock min autograf, och sedan var köandet över för A7. *puh*

Sedan var det bara kvar en utlottning och slutceremoni. På utlottningen av ett diamant-paket till A9 drogs ironiskt nog Mishas namn. Han hade köpt några lotter bara för att en del av de pengarna i lotteriet gick till välgörande ändamål. Go figure. Så Misha valde helt enkelt en person i publiken som han gav den till. Tråkigt nog så var ju den personen såklart en av de som hade diamant-pass till A7, vilket jag tycker är rätt orättvist. Men, men. Vi vann ingenting, men när vi gick hem var vi alla rätt nöjda och glada över helgen som gått.

Vi spenderade kvällen med att sitta på vårt rum och snacka, jag, Emma, Sofia och Rosie. Trevlig, trevligt. Vi kom bland annat på en himla massa slogans att trycka på t-shirts. Kanske något vi kan använda för att försöka samla ihop pengar till mer cons? Who knows?

Måndag:

Hemresa. Jag lämnade hotellet innan Emma och Sofia ens vaknat ordentligt, för att slippa stressa genom säkerhetskontrollerna och allt annat. Så när jag väl kommer ombord på planet säger kaptenen att vi kommer bli försenade på grund av att det var så dåligt väder i Köpenhamn.

Shit, tänkte jag.

De magra 40 minuterna i transfer-tid som jag haft från början kröp nu ihop till ingenting.

När vi väl hade landat i Köpenhamn fick vi stå hur länge som helst och vänta på att få en gate att stiga av vid.

Sedan var det bara att springa och försöka hitta min nästa gate.

Men först var det förstås en passkontroll som hade en kö på ungefär 50 personer framför mig.

När jag väl tagit mig förbi den fick jag springa genom ungefär halva Köpenhamns flygplats för att hinna med mitt plan.

Jag hann, precis.

Jag var den näst sista som gick ombord på planet, och han som var efter mig hade också varit på mitt plan från Birmingham.

Turligt nog var jag helt ensam på min stolsrad på det här flyget, så jag kunde bre ut mig och hämta andan lite.

30 minuter senare var jag tillbaka i tråkiga, gamla Sverige, med mina minnen från en sjukt rolig helg och en brinnande önskan att få åka på A8 i maj.

VILKET JAG SKA!!

Mamma och pappa har gett mig pengar till en A8-biljett i tidig julklapp. Biljetten är beställd, och jag kollar just nu på lämpliga flyg och hotell. Jag tänker INTE bo på Etap vid Birmingham International igen, kan jag ju säga.

Om bara det inte varit så dyrt att bo på The Hilton… Oh well.

Det var allt om min helg i Birmingham.

Eller, ja, inte allt, för jag har säkert glömt en hel del, men det här är det jag kommer ihåg i alla fall. Om du faktiskt läst ända hit applåderar jag dig, för det tog mig ungefär 4 timmar att skriva det här inlägget, och det blev ca. 4400 ord långt.